Bella

Nu har det gått 15 dagar sedan mamma försvann, nu är jag redo att berätta lite om det. Jag har haft tid att sörja, ta hand om mina systrar och varit för mig själv. Självklart gör jag detta fortfarande men nu har jag bearbetat det lite så jag orkar berätta. Även om det fortfarande rinner tårar ner för min kind när jag skirver, pratar om henne eller hör hennes namn.Min mamma har ställt upp för mig sen första stund, hon har stöttat och hjälpt mig genom allt. Eftersom hon var ganska ung när jag föddes så har hon även varit som en syster för mig, och en bra vän. Jag har alltid vänt mig till henne om jag behövt prata eller behövt hjälp med nånting. Hon fanns alltid där. Oavsett vad det var. För nästan 7 månader sen fick vi reda på att hon fått cancer, detta var självklart en hemsk nyhet. Men läkarna trodde att hon hade flera år kvar, hon hade en tid för operation den 15 Januari. Men helt plötsligt hände något och hon fick åka in akut med ambulans. Och hon kom aldrig hem igen. Den 26:e december stannade hennes hjärta. Jag & min 12 åriga syster kom till sjukhuset, och fick se henne och säga hejdå. Det var hemskt. Att ta farväl av en person som funnits nära mig i 18 år.Hos min moster var då min 2 åriga lillasyster som inte visste nånting mer än att mamma var sjuk och låg på sjukhus. Det värsta jag gjort i hela mitt liv var att se henne i ögonen och berätta att mamma inte kommer hem igen. Att vi inte kan hälsa på henne mer. Att hon är borta. I himlen. Jag förklarade att hon är en ängel nu, som är i himlen och kollar på oss. Varje dag efter det har Ella målat änglar och skrivit mamma. Varje kväll innan hon ska lägga sig ska hon ut på balkongen och kolla i himlen och säga godnatt till mamma. Så underbar är hon. Tiden har varit svår, det är dom som förlorar sina föräldrar i ännu tidigare ålder än mig. Så jag ska väl egentligen inte klaga. Jag är 18 år, mina föräldrar är skilda och jag & Ella har inte samma pappa så min pappa har inte direkt ansvar för henne. Och hennes pappa finns inte i bilden, och kommer nog aldrig att göra. Så det är jag som är hennes närmsta, och eftersom jag är myndig så kan jag få vårdnaden om henne. Därför ska jag på rättegång en vecka. Och hoppas att jag får den. Annars kanske jag aldrig mer får se min lillasyster. Pga hennes psykiskstörda pappa. enligt mig. Men jag ska vinna, vilket jag har stor chans till. Iallafall så bor jag & Ella själva i mammas lägenhet fortfarande. Lisa är också här ibland, och nägra nätter har vi även spenderat hos pappa. Och Ella har även varit lite hos min moster. Men vi ska flytta, till en mindre lägenhet som ligger lite närmare pappa. Så jag har nära om det behövs hjälp. Annars funkar det ganska bra, har börjat komma in i rutinerna nu. Jag går i skolan, Ella på dagis. Och på kvällarna myser vi. Min älskade pojkvän Simon har även hjälpt mig mycket. Guldvärd är han. Många tycker det är fel att jag ska ha vårdnaden om Ella eftersom jag är så ung och fortfarande pluggar. Men jag är hennes närmsta, och jag är faktiskt 18 år. Jag tänker inte riskera att det ska hända henne nått. Jag kommer att göra allt för henne. Så tyck vad ni vill. Jag lovade mamma, och det ska jag hålla.

Jag älskar dig lillasyster!